rebeccasusa.blogg.se

Ibland känner jag mig så otroligt inspirerad till att skriva. Jag känner hur den där plugghästen som faktiskt bor inom mig kommer fram ibland. Hoppar ur hagen som nu för tiden oftast är igenväxt. Hästen hittar ut, som den alltid brukade göra. Ja, jag ligger här och jämför min plugganda med en hoppandes häst i en hage. Någonstans så tappade jag en bit av mig själv. Skulle vilja säga mer att stressen, panikångesten, pressen på mig själv under gymnasietiden satte sina spår. Jag har alltid varit en själ som har haft hög press på mig själv. Jag ska vara perfekt. På alla sätt och vis. Jag kan göra saker bra, men det ser jag inte. Utan jag suktar alltid efter den där perfektionen. Perfektionen som kanske inte ens existerar, bara i mitt huvud. Jag har under många år lidit av stress. I mitt sista år i trean blev det sjukligt. Jag suktade efter den där perfektionen så mycket, att jag tappade bort mig själv på vägen. Istället för att nå framgång, de höga betygen, blev jag utmattad och istället blev det motsatt effekt. Min själ och kropp var utmattad. Jag kämpar än idag med att försöka återhämta mig. Jag tror till och med att jag är ärrad för livet. Jag är en person som oftast ser ner på mig själv. Samtidigt som jag vet att jag är en smart och stark person. Jag kan få höga betyg, bara jag vill. Jag har det där jäklar anammat. Efter all stress så har det blivit allt svårare för mig att faktiskt visa det. Jag tror också, tror det eller ej, att jag låter andra människor få dra ner mig ibland. Jag låter andras ord påverka mig negativt. Det når dock alltid en gräns, då jag känner att nu får det vara nog och jag sätter ned foten. Jag önskar ibland att jag var mer rak på sak. Att jag sa mer vad jag tycker och tänker. Men jag tror att genom alla dessa år, genom alla dessa människor som någon gång har kommit med kommentar över hur jag inte kan klara saker, har gjort mig osäker. Men samtidigt så säker, säker på att jag en dag ska visa dem vad jag kan. Det är just dem, de orden, som har både fått mig att söka efter den där perfektionen, men även just DEM, som gett mig det där jäklar anammat. Jag tror att det är just därför jag ligger här på andra sidan atlanten idag. Har i så många år drömt om USA. Fick höra från många håll att jag aldrig skulle klara det. "Mycket snack, lite verkstad". Dessa ord kom inte från mina föräldrar eller någon av er som troligtvis läser detta. Utan jag tänker mer på den där osäkra killen i klassen som levde på att trycka ner andra. Den där personen som är rädd att se andra lyckas. Här är jag idag, 20 år har redan uppfyllt en av mina drömmar. Dessa ord om hur jag inte skulle klara av saker, har ekat i mitt huvud. Det har gjort mig arg och har låtit den där lågan växa sig större och större. Samtidigt så har det varit en person jag har kämpat mot i många år. Och det är jag själv. Jag inser mer och mer, att JAG är mitt största hot. Den enda som kan stoppa mig från att följa mina drömmar är jag själv. Och jag är så glad över att inse det. Jag ser och förstår att det är sant. Jag är kapabel till att bli framgångsrik. För jag ÄR redan framgångsrik.Trots stress och utmatting, trots alla dessa motgångar, trots allt, så har jag tagit mig igenom det här. Och jag tänker inte stanna nu. Jag tänker inte låta andra människor få hindra mig att leva mitt liv. Jag älskar att få känna såhär. Att känna mig inspirerad. Att för en stund få känna igen mig själv. Och med detta inlägg kanske låta mig själv få ge mig själv en klapp på axeln. (Jag kände hur lågan tändes till när jag läste på din blogg, Emma, dina ord värmde verkligen i mitt hjärta. Jag känner igen mig själv i dig, och som jag skrev, du är en del av stjärnhimlen.Glöm aldrig det.). Det bästa är att jag har en framtid framför mig. Jag har all tid (fast det inte känns som det) att fortsätta jobba mot mina mål och drömmar. Jag måste försöka att inte kolla bak hela tiden, jag lär försöka från och med nu, att se framåt. Vakna upp med inställningen att jag nu har ännu en dag att ta vara på. Göra det bästa utav dagen. Inse att det är OKEJ att känna. Inse att det är inte perfektion jag söker. Existerar det ens? Det viktiga är att man mår bra inombords. Det är dags att lägga allt bakom mig och gå vidare. Fortsätta kampen mot mig själv. Inse att jag kan vinna. Inse att jag lär samarbeta och spela i samma lag som mig själv. Ingen ska få påverka mig negativt. Det är jag som har kontrollen och det är bara jag som kan visa mig själv, att jag kan. Det är jag som har bollen och det är jag som lär visa mig själv att jag kan göra mål. Det här med "Jag börjar på Måndag" eller "Äh, det kan jag göra imorgon" det funkar inte. Det är inte hållbart. Man ska aldrig ta morgondagen för givet. Man vet aldrig  vad som händer och någon gång lär man börja. Tiden väntar inte på dig. DU lär se till att du tar vara på tiden. Mycket skrämmande om man tänker efter vad det egentligen innebär, men det är livet. Det är så det är. Låt dina nära och kära få veta hur mycket du älskar dem. Håll aldrig inne med något, man vet aldrig vad som händer. Lev här och nu! Och det är ALDRIG försent att jobba mot sina drömmar. ALDRIG.