rebeccasusa.blogg.se

Här sitter jag. På andra sidan Atlanten. Min sista dag som 19 år. Imorgon kl 17.52 var det exakt 20 år sedan jag kom till världen. 48 minuter senare kom min tvillingbror. Att sitta här i USA snart 20 fyllda år, känns okej. Ärligt talat så känns det lite surt att inte få vara hemma och fira ordentligt. Känns surt att jag inte känner mig så exalterad. Det känns som att det kommer vara en dag i mängden bara. För det kommer det. Jag önskar jag kunde få vara hemma och fira. Ja, det gör jag. Men det är såhär det är. Att få fylla 20 i USA är väl inte fy skam heller. På Torsdag flyger vi över till San Francisco. Vilket är en helt okej start som 20 må jag säga. Firas när jag kommer hem, det är en sak som är säker. Snart har jag gjort 5 månader som Au Pair. Känns skönt att det snart börjar gå nedåt. Att jag snart har nått "peaken". Halva tiden avklarad. Om 43 dagar har jag varit här i ett halvår. Mamma och Pappa kommer 10 dagar senare. Äntligen! Jag skrev förut att mitt nästa delmål var min födelsdag. Imorgon har jag klarat mitt delmål. Nästa är 6 månader i staterna. 

14-åriga Rebecca som satt och drömde om att flytta till USA skulle vara så stolt över den 19-åriga Rebecca som sitter här nu. Jag är STOLT över mig själv över att vara här. Det är inte lätt. Jag älskar att jag bor här, det gör jag. Just livet som au pair är väl ingenting som man drömmer om direkt. Det kan få en att vilja sätta sig på första bästa flyg hem. 2 månader är ingenting, men här kan det kännas som en EVIGHET. USA är liksom mitt hem nu. Mitt andra hem. Jag har en vardag här nu. Att bo i USA är normalt nu. Det jag drömt om. Jag tror att jag kan framstå som att jag vill inget annat än hem i varje inlägg haha. Men jag är verkligen glad och ångrar inte att jag åkte. Absolut inte. Att vara ifrån familj och vänner, det är DET som tär på en. Att inte få pussa och krama om mamsen och pappsen godnatt om kvällarna. Att få gosa med sin misse. Jag tar vara på tiden här. 1 år som Au pair är en lång tid.. Jag känner absolut att jag är "mätt" på livet som au pair. Jag kommer inte att välja att förlänga mitt år. Jag känner att jag måste gå vidare och fortsätta vägen. Jag vet att jag kommer vara starkare än någonsin när detta år är avslutat. Jag kommer ha med mig så mycket i ryggsäcken, mer än jag anar. Men jag tror att jag kommer inse hur mycket detta år har gett mig när jag väl får komma hem och "landa". Jag tror att jag kommer säkert någon gång i framtiden sakna att vara au pair haha. Eller ytterst oklart... men jag tror att om jag saknar usa så är det liksom USA, jag saknar. Men jag vet också att vill jag komma tillbaks så kan jag komma tillbaka. Att vara envis och ha lite jävlar anamma lönar sig. Som jag fick höra "Du har gått och blivit en riktig "doer", och ja, jag har nog det. För jag vet att jag kan. 

 

När jag satt och väntade på bussen till New York i Fredags, fick jag ett moment. Jag satt där med min kaffe och bara njöt. Jag sitter och bara får ett sånt där moment där jag känner lycka. Där sitter jag. I Washington DC, ska ta bussen till New York. Har endast betalat 36 dollar för att få sätta mig på en buss mot New York. Jag låg inte i soffan hemma på Skottvallen och drömde mig bort om att få åka till USA och få ha en weekend i NYC. Jag är här nu. Jag kände hur jag fick lusten att skriva en bok. Fråga mig inte varför. Men för en stund så kände jag hur min kreativitet (Ja, jag har en sådan) och lust till att skriva en bok kom upp. En bok? JA, en bok. Jag kände mig så inspirerad. Att få sitta där, se alla människor omkring sig. Känna hur tacksam man är över att just ha det liv jag har. Det väckte någonting inom mig. Livet är fint. Det har sina svackor och ibland så kan den där ångestklumpen som har sitt kraftiga grepp om bröstet få en att vilja gå under. Den stenen fanns inte där i just den stunden. Det börjar lättas upp. Så som vetskapen att jag börjar samla på mig allt fler dagar och månader här borta. Jag har snart tagit mig ur de "första månaderna". Det känns skönt. Nu är det liksom inte 13 månader tills man är hemma i Sverige igen. Första natten i New York när man vakna mitt i natten av ångest och stress och ställde sig frågan "Vad fan gör jag här?. Slaget i ansiktet över att nästa gång man sätter sin fot hemma igen, är om ett år. Det var snart 5 månader sedan. Maj börjar kännas långt bort. Det känns inte längre så "fräscht" att jag nyss kom hit. Nu är det mer blickar framåt. Vilket känns skönt. Snart är det 7 månader tills man sätter sig på ett flyg hem till Sverige. September har flygit förbi, och herregud vad jag behövde en sådan månad. Imorgon går vi in i Oktober och jag fyller 20 år. Spenderar första halvan av Oktober i San Francisco. När jag kommer hem åker jag och tjejerna på en roadtrip till OHIO. Sedan är det Halloween och vi välkomnar November. November och Mamma och Pappa. 

 

Jag känner att detta fick bli ett inlägg som kanske kan uppfattas som luddigt. Jag kände bara lusten att få skriva. Inga bilder behövs. Ska lägga upp bilder från New York. Men för stunden så får ord och bokstäver säga sitt.